Författarbloggen: Man borde ha anat

”Jag är en sådan där som alltid har skrivit.” Säger vi, lite ursäktande, när vi intervjuas. Jag och många av mina författarkollegor. Journalister frågar ofta hur man började skriva och för mig är svaret precis så. ”Jag är en sådan som alltid har skrivit.”

Det började med sagor i årskurs ett. Vi fick göra egna böcker och jag gjorde flest i hela klassen. Jag skrev en hel del självbiografiskt. T.ex. Mikaela flyttar till Stockholm. Eller var det Camilla? Hur som helst handlade boken helt och hållet om mig. Jag skrev också om en brödlimpas väg från bageriet hem till någon. Och mycket mer. Jag har en hel kartong full med mina alster. Man borde ha anat.

Jag skrev också dagbok. Långa inlägg om ditten och datten. Från frukost till läggdags. (Något mina stackars fb-vänner numera får ta istället). Man borde ha anat.

I högstadiet hade jag 32 brevvänner runt om i världen. Jag skrev långa brev, varje vecka. Min brevvän i Australien, Leighta, och jag skrev om varandra. Breven kom hipp som happ för vi hade liksom inte tid att vänta på svaren som skulle levereras halvvägs över världen innan vi ville skriva igen. För ett par år sedan fann vi varandra igen – genom internet. Jag vaknade upp till ett mail från Leighta som hade listat ut att jag kanske hade gift mig med den där killen Alm jag hade skrivit om. Så hittade hon min hemsida. Och tänka sig. Leighta är också författare nuförtiden. Man borde ha anat.

För en vecka sedan var jag så galet trött på ord, komman och bokstäver att jag svor på att aldrig skriva igen. I alla fall inte en hel bok. Men så nyss. Fick jag ett ryck och började skriva. Och sitter här nu med en halv novell klar. Man borde ha anat.

Jag är visst en sådan som alltid har skrivit.

Pernilla Alm debuterade 2012 med romanen Alltid du och satte 2014 fart på läxdebatten med boken Läxfritt – för en likvärdig skola. Pernilla utkommer i augusti 2015 med romanen Utan dig. Bloggar på pernillaalm.se och läxfritt.se. Pernilla arbetar till vardags som lärare på högstadiet.